Mitt nya liv innebär att man går upp okristligt tidigt på morgonen och alltid har sand överallt. Fast det är verkligen helt okej.

Lite ovant att vara sjukt trött vid elva på kvällen mest. Nu är jag vuxen, typ.

GÄSP!

Man är sällan lamare än när man blir filmad utan att man vet om det. I måndags grillade vi lite hos mig i det fina vädret. Sen satt George och pillade på min dator och hade massor av fönster uppe så man såg sig själv i web camen men inte att han hade råkat spela in.

Det var... lamt. Och jag ber om ursäkt på förhand.




Kan även tilläggas: trött, bränd, förkyld, ont i halsen och smått irriterad på mina kära mor som ibland har svårt att förstå vad man säger i telefon.

Nu är min dongel sönder. Jag... eh, tappade datorn i golvet och då böjdes den. Så nu är jag utan internet. PRECIS vad jag behövde nu.

Fast solen skiner och det är ganska härligt.

Är hemma hos en kär vän (nämner inga namn men jag tror ni kan gissa) sådär dagen efter för att hämta mina saker som jag lämnade igår. Man märker att det är dagen efter när man lånar toaletten och det står en burk Advil bredvid toalettstolen.

Stackars lilla vän.

Fast det var kul igår.

Jag och Lina måste verkligen ta bort vår annons från Blocket! Nu var ju Jan-Gunnar falsk men igår fick jag ett telefonsamtal.


Jag: Linnea
Privat nr: Hejsan! Johan heter jag, ursäkta om jag stör. (Sagt med gubbröst och småländsk dialekt)
Jag: Ingen fara.
Johan: Jag undrar om du skulle vara intresserad av att tjäna lite extra pengar så här på våren och fram mot sommaren?
Jag: Vad gäller det?
Johan: Då är min första fråga till dig; brukar du använda nylonstrumpor?
Jag: Eeh... nej.
Johan: Skulle du kunna tänka dig att använda nylonstrumpor nån gång ibland?

Här började jag förstå vad "jobberbjudandet" handlade om. Men eftersom jag älskar en bra historia kunde jag inte låta bli att driva samtalet vidare.

Jag: Jovisst. Vad går det ut på?
Johan: Det skulle kunna fungera såhär. Du får hem ett par nylonstrumpor på posten, använder dem och skickar tillbaka dem. Tillsammans skulle vi sedan kunna tjäna 3000 kronor för 10 sålda par, PLUS att du alltid har gratis strumpor!
Jag: Okej.
Johan: Är det nåt du skulle kunna tänka dig att vara intresserad av?
Jag: Nej.
Johan: Okej, förlåt för att jag störde. Hejdå!

Klick.


Såhär i efterhand ångrar jag att jag tackade nej. Vilket fantastiskt erbjudande, egentligen.

Jag och Lina pratar om tidiga musikaliska influenser. Mina största musikkärlekar har i tur och ordning varit:

Queen
David Bowie
The Clash
Nirvana
The Eels
Marcy Playground
Nick Drake
The White Stripes
Blind Willie Johnson


Men det är bara de allra största besattheterna. De artister som man tog reda på allt om, såg suddiga intervjuer och konserter med och lyssnade på alla konstiga, gamla demos. Det finns så mycket mer. Jag minns hur jag dansade "break dance" (snurrade runt som en boll på knäna) i pappas vardagsrum till Kal P Dals Blåa Skor, Nationalteaterns Livet Är En Fest och Nirvanas MTV Unplugged In New York-album. Pappa måste verkligen ha spelat dem mycket för jag minns det tydligt och jag var 5. Jag minns hur jag satt i bilen efter ett antikvariatbesök utanför Stockholm och väntade på de vuxna med mina nyinköpta Lucky Luke-album och lyssnade på Little Lies med Fleetwood Mac i min freestyle och tänkte att det måste vara världens bästa låt. Jag minns hur min morfar gav mig en Ebba Grön-skiva och jag deppade till Mental Istid, att världen redan hade hunnit bli sådär kall och digitaliserad (jag var 10). Hur jag spelade The Clash på vinyl när vi bodde på Munkgatan och min kusin frågade vad det var för jazz. Min mammas glada 80-talspop. Hur pappa visade mig Pulp Fiction när jag egentligen fortfarande var alldeles för ung och att jag redan kunde hela soundtracket utantill.

Mest minns jag att jag var 5, dansade "break dance" till Kal P Dal och en underliggande doft av ostbågar.

Visst finns det en oskriven regel som säger att man får äta upp påskgodiset man köpt för att ge bort om man är VÄLDIGT chokladsugen? Jag menar, det är ju inte som om personerna vet vad det är meningen att de ska få? Och det är ju faktiskt inte påsk än -gott om tid att återuppfylla garderoben.

Det finns en chokladhare till. Frågan: Ska man eller ska man inte?

Feberinternetar runt lite grann och hittar bilder på några av världens konstigaste leksaker. Nu börjar snart alla mina småsyskon fylla år.


Kanske vill de ha en transdocka?




En smått obscen Batman-vattenpistol?
(Häll i vatten i röven, tryck in kuken och han sprutar ur munnen)




Ett gigantiskt marsvinshuvud?




Eller möjligtvis en docka utan ben med avtagbara proteser?

Ser ni texten ovanför mitt huvud? Den är målad på väggen över min säng. Jag har ännu inte berättat för er om mitt nya boende. Nu bor jag på 15 kvm. När jag precis flyttat in och det var lådor och grejer överallt kändes den där texten rent personlig. Skjut mig i huvudet, typ. Nu känns det lite bättre. Men fortfarande: varje gång jag ser textjäveln, och det gör jag när jag ska sova och tittar upp - kan liksom inte låta bli att plåga mig själv -, vill jag dö.

Life is Good.

Jovisst. Testa att leva i en låda så får vi se vad du säger sen.

The Kills har släppt ett nytt album (Blood Pressures)! Det är kul! Men. Är detta döden för the Dead Weather? Vad ska i så fall Jack White göra nu? Antagligen nåt bra. Wiiiee.



(Älskar att jag fick med fyra fetstilta saker i den korta texten ovanför.)

Som en del av er kanske redan vet söker jag och Lina en lägenhet att dela på. Igårkväll lade vi ut en ny annons på blocket. Idag fick jag ett mejl:






Jan-Gunnar är en riktigt vidrig man! Jag skrattade högt och blev äcklad på samma gång. Om det inte varit för Jan-Gunnars mailadress hade jag kunnat tro på det här hur länge som helst. Jävla George! Hittade en bild på när Jan-Gunnar träffade Ullareds-Morgan:

Det här är ett anrop till Kalle i Djursholm.

Någon gång i vintras började jag få sms från någon som trodde att jag var någon annan, antagligen någon han träffat ute. Det spelade ingen roll hur många gånger jag svarade att "nej, du har fel nummer", då och då trillade sms:en in och varje gång lät de lite mer desperata. Sena fredag- och lördagkvällar var de riktig underhållning. Så blev det plötsligt tyst och jag trodde att han kanske äntligen insett att han blivit dissad av den där tjejen som han trodde var jag.

Men nu, senast i morse, fick jag ett nytt sms.

Okänt nummer: Vad gör du?:)
Jag: Hej, vem? Har inte numret
Okänt nummer: Kalle i djursholm kom nog fel förlåt:) du var inte eva i östermalm?
Jag: Nej! Fortfarande inte!!!
Okänt nummer: Ok förlåt:)


Den stackars, tröga killen borde snart inse att jag inte vill ha sms av honom. Och det ville antagligen inte Eva på Östermalm heller...

Det här är min nya mobil!



Eller ja, det är Bubbas gamla mobil men jag är väldigt glad för den. Den gör inga av de grejer min mobil gjorde mot slutet: skicka 10 likadana sms istället för ett, ringa upp vem som helst i telefonlistan när som helst, skicka sms till fel person samt stänga av sig själv stup i kvarten.

Det första jag gjorde med min nya mobil efter att jag raderat sms och kontakter var att ställa om alarmet. Från 05:00 till en mer mänskilig tid. 11:30.