Det är morgon och jag är trött på livet: vila, äta penicillin, vila, äta, vila, äta penicillin, vila äta etc och går ut på balkongen. Det bästa med att bo på Österängen är att vi har en balkong på fjärde våningen och att på Österängen går det hela tiden runt folk, precis som i ett Sims-spel. På Österängen är folk utomhus hela tiden, cyklar, vandrar, bara står. Gamla människor samlas kring bänkarna. Barnen springer runt i sina skrik-lekar och cyklar och sparkcyklar. Tonåringarna, ja, detsamma som barnen fast med motor på sina fordon. Någon spelar hela tiden musik och några dansar och sjunger. Går man bara ut på balkongen myllrar simmarna där nere.

Fast går man för att hämta datorn för att försöka ta en alldeles för ljus och dålig cam-bild av spektaklet är simmarna som i ett vingslag putz weg, som vi säger på tyska. Det här är bara till för vissa.






First rule of the Sims Club, you don't talk about the Sims Club. Second rule of the S.... oh, shit.