Förr, för inte så länge sedan, brukade jag gå till Hemmakväll. Som en liten treat till mig själv efter en lång, jobbig dag gick jag till Hemmakväll. Stod länge bland hyllorna - ofta alldeles för länge eftersom jag brukade gå dit när jag mådde dåligt och var yr av huvudvärk och illamående av godislukten - och valde mellan olika, roliga omslag. En spännande film, inte för klyschig. En rolig, fast ingen komedi. Med ett djup, inte för sorglig. Det var förr.

Nu kan man titta i Hemmakvälls katalog som kommer på posten ibland för inspiration. Eller oftare: använda internet direkt. Väljer några filmer som verkar bra, kollar trailers på Youtube. Går in på Letmewatchthis och söker upp titeln. Jaha, den här hade fått fyra stjärnor av användarna och bra recensioner. Hittar en putlocker-länk med fem stjärnor av 30 votes och 1365 watches (dvd-kvalitet). Klickar fram, tar bort spamads som kommer upp i nya fönster. Playar, pausar. Putlocker brukar buffra fort men kollar Facebook eller jnytt först för säkerhets skull. Allt på tre minuter.

Det är bekvämt.
Det fungerar bra.
Men känslan är inte densamma.

Idag när jag är sjuk och inte så glad känns det lika sorgligt som när Megahertz butik i stan lade ner, för fy vad det var sorgligt. På Megahertz kunde jag spendera många timmar, bläddrandes bland skivorna och där kunde man upptäcka något nytt. Tack vare att det stod på rätt hylla och för att det fanns där. Min musiksmak hade inte varit lika bra eller bred om det inte hade varit för att man kunde bläddra sig fram efter något nytt och spännande i hyllorna.

Idag känns det lite sorgligt, det här. Att det fysiska försvinner. Att kunna ta och se på ett fodral. Men som sagt. Idag är jag sjuk och lite konstig.

1984/mental istid? Eller bara att skapa problem just för att där inga finns?

Jag saknar att gå till Hemmakväll. En gång i månaden, i alla fall, ska man väl kunna dra sig ner dit. Det blir mitt nya mål.