inspark.

Kaosteori.

Ibland bara,

jag kommer aldrig att få ett bra jobb, en fin lägenhet, en liten bebis, ge ut en bok, bli känd, bli rik, ha pengar överhuvudtaget, bo någonstans överhuvudtaget, bara dricka alkohol och äta choklad och dö fet och olycklig. Jag vill inte dö fet och olycklig. Jag vill dö smal och lycklig, eller nej, för det är ju så hemskt om man dör just precis när man är lycklig. Smal och olycklig, det är bäst. Det är mer synd när smala människor dör än när feta människor dör för smala människor är snyggare. Och ner en fet person gråter är det fult och när en smal person gråter är det sådär vackert.

Linda Skugge säger att hon läser mycket när hon skriver och att hon härmar mycket, gillar att härma. Jag gillar inte att härma, härma, jag läser för mycket Linda Skugge och Sonja Åkesson och Mirja Unge och värst var det när jag läste Gertrude Stein för då upprepade jag varje ord fem gånger gånger gånger gånger gånger. Skugges kaosteori och jagjagjag och Åkessons vardagspoesi och Unges avsaknad av interpunktion och Steins upprepningar och jag undviker adverb för Stephen King använder inte adverb och han är bra, jag gillar Stephen King. En gång sa han "the road to hell is paved with adverbs". Jag kommer inte ihåg var jag lagt nyckarna för en minut sedan men jag minns vad jag läste att Stephen King sa för fem år sedan.

Jag gillar inte att läsa när jag skriver för det ploppar upp ord i mig, massor av ord som vill skrivas men de är inte mina, det är inte min röst. Så många ord. Jag hinner inte skriva. Hur ska jag hinna skriva? Jag måste hinna skriva innan de andra vaknar, innan jag dör fet och olycklig.

Jag kan inte flytta, jag vet ju det. Jag kan inte packa för det är tråkigt. Idag har jag kollat på Schulman Show, tre avsnitt av Sex and the City och läst en bok. Fast inget blir liksom kul eftersom jag vet vad jag borde göra men jag kan inte göra det för det är för tråkigt och eftersom jag inte gör det jag ska har jag tråkigt ändå för att jag vet att jag borde göra det där som är ännu tråkigare men för tråkigt, tråkigare än att inte ha kul för att jag borde göra det tråkiga.

Jag kan inte flytta. Jag vet ju det. Ändå så.

Lina äter kebabtallrik och min bror äter pizza. Lina rapar sina alienrap. Albin bara äter. De kollar på Family Guy, äter och skrattar lite ibland. Jag gör allt utom att packa.

Idag har det varit kallt och regnat. Underbart! Nu är hösten här. Jag älskar hösten, ingen jävla brittsommar behöver komma och skjuta upp den längre. Hösten är ett bättre nyår än vad nyår är. På hösten kan man andas och tänka och komma på nya, roliga och bra saker att göra. Nu är det höst. Nytt år, nya tag, för att låta klyschig.

Det senaste året har varit året då jag lärt mig svälja min stolthet och typ, inte bara ta emot utan till och med be om hjälp (ekonomiskt) och det är väl inte sådär jätteroligt. Men kanske bra. Ska bara lära av med det också.

Och tänkt mycket, för mycket.

Och kommit ihåg att kreativitet inte är patetiskt utan roligt och bra för huvet.

Huvet är viktigt. Måla fula tavlor för huvets skull.

Nu låter jag psyko men det struntar jag i, för det är höst. Det regnar och det är så härligt och man kan andas igen. HÖST!

Jag har jobbat lite i Skärstad nu, en lantlig lantlig liten förort till en förort till en förort (Skärstad-Kaxholmen-Huskvarna). Det är så roligt med små samhällen, alla känner verkligen alla precis som på film. Min mammas familj bor där så jag blir accepterad direkt. Och visst kan det vara trivsamt. Jag tycker om det i små omgångar i taget, sen vill jag hem till den trygga stan. Det känns liksom mer troligt att man skulle vakna upp en dag och alla andra var zombies, ute på landet.

Sen så skapar vi ju små samhällen i det stora samhället med, där alla känner alla mer eller mindre. Men det blir inte lika tydligt. Våra föräldrar känner inte varandra.

 

Min mamma vill inte att jag ska använda "fitta" som svärord för att det är feminitiskt inkorrekt. Hon tycker hellre att jag ska skrika"kuk!" när jag tappar något i golvet. Men jag gillar att säga fitta, det ligger bra i munnen. Efter antiklimax är det ett av orden jag säger oftast. Antiklimax är också ett fint ord. Kuk är inte alls så bra att säga.

Jag har ett nytt mål! Jag ska inom de närmsta två åren köpa en lägenhet. Jag vill ha 2 rok, ca 45 kvm, med balkong och badkar, i närheten av Torpaskolan med avgift på under 2500/mån och utgångspris på under miljonen.

HÄRLIGT VA?

Jag är sjukt taggad. Det enda problemet är att jag inte har en miljon. Men många bäckar små.






Typ såhär. Fast med badkar och finare exteriör.

Vi har begravt Bosse. Mamma och jag skulle svepa in honom i en filt innan vi lade ner honom i graven men när jag såg honom - ynklig, blodig, stel och väldigt död - blev jag ledsen och mamma fick göra det själv. Bosse begravdes i trädgården. Jag läste ur psalmboken och kastade mull. Bosses begravningslåt fick bli Jimmy Cliff - Many Rivers to Cross. Det var fint, tror jag. Kanske är man aningen morbid. Men nej, jag tror att det var fint. Det var fint. Bosse var min lille bebis. Vi hade ett band, han kom när jag ropade och vi kunde prata med varandra. Jag vet att han var en katt men vi kunde prata med varandra.

Idag var jag på Öppet Hus-dag på HLK. Jag tänkte att jag skulle vara mig själv från början så jag kom 10 minuter sent, bakis och i gårdagens kläder. Sedan pratade jag inte med någon på hela tiden och satt i ett hörn och stirrade på folk. Det gäller ju att göra ett bra intryck!

Vi fick kycklingwraps. Jag är trött. Någon granne spelar dansband. Det är väldigt ovanligt här på Österängen.

Bosse är död! Min bebis är död!

Han var en äcklig, sårig strykarkatt med massor av fästingar och en skalp på huvudet men han var min lilla bebis. R.I.P. Bosse. På söndag är det begravning. Jag tror att jag behöver sorgedricka ganska mycket vin ikväll.

Mot slutet var han inte så snygg. Farväl min vän och man! Hoppas att katthimlen är full av näbbmöss och massor av kel.

Jag ska flytta. Igen. För typ femte gången på ett år. Nu har jag inga vänner kvar som vill hjälpa mig att flytta. Konstigt tycker jag. Flyttfirma kostar typ 1000 kr i timmen. Jag är en snäll och vänlig själ som bjuder på mat och massor av kärlek och LOVAR att inte flytta igen på MINST ett år.

Ring mig.

Lina: Får jag sminka dig till en vampyr?
Jag: Då behöver du knappast göra så mycket, va?
Lina: Haha. Men seriöst?
Jag: Okejdå.

Lite senare

Lina: Men vad gör du? Skulle vi inte kolla på Grey's?
Jag: Du kan ju knappast sminka mig till en vampyr och sen inte vänta dig att jag ska leka också.

När jag fikade med min pappa igår frågade han vad min blogg hette nu igen.
"Alltså, det är jättefjantigt, väldigt oseriös blogg, en ordlek."
"Sluta svamla", sa han då, "säg det bara. Eller vadå, är det hemligt?" Nej, min blogg är bara oseriösare än någonsin med mitt Köpenhamns-inlägg längst upp men visst.
"Fisknet. Som fisknät fast net, jättelamt."
"Mer kaffe?"

Nu känner jag pressen att skriva nånting åtminstone lite mindre oseriöst och fjantigt men jag kommer inte på nånting. 

Jag har ju ännu inte berättat om min och Stinas spontanresa till Köpenhamn! Det var semester, man behöver inte åka längre bort för att det ska vara semester.

Vi turistade massor första dagen. Här är jag och massor av japaner vid Den Lille Havsfrue.




Och Stina på Kastellet! Vi var även vid Svenska Kyrkan, Botaniska trädgården, Statens Kunstmuseum och en tripp i Christiania. Yay, vad vi turistade!




Varje dag åt vi en pizza till frukost/lunch. Det här var den billigaste. I efterhand förstod man varför.




Kvällsmaten såg också likadan ut varje kväll på variationstemat vitt vin/rosé och pringles/vanliga chips. Vi var äckligt lyriska över att äta Pringles, det ser man här på Stinas min:




Vi bokade sängar i sovsal på ett underbart nytt hostel, Generator Hostel. Underbart eftersom när vi kom dit hade de gjort fel och vi fick ett private room istället. Hotellvistelse för 170 DKK/natten är inte helt fel. Vi var väldigt glada över detta.




Första kvällen både pubade och klubbade vi och träffade ett gäng glada fransmän som vi släpade runt hela stan eftersom Stina övertalade dem att hänga på för "she knows the best places in Copenhagen!" och syftade på mig. Visst har jag varit i Köpenhamn förut men de fick intrycket av att jag var värsta proffset. Något som kändes lite jobbigt när jag desperat försökte läsa av kartan i mörka gränder och "does she really know where we are?" "yes, yes, she knows this place well!"

Nu när vi kommer in på festbilder gör jag dem kanske lite mindre för att, ja, skämmas lite mindre.




Jag gjorde fiskminen...



...och vi lämnade ett fint avtryck efter oss på toaletten inne på min favoritbar...



...med mitt 300-kronors läppstift från Elizabeth Arden och inte mitt 25- kronors realäppstift som jag trodde.


Till min favoritbar (som jag efter tre år fortfarande inte vet vad den heter men den ligger på Rantzausgade på Nørrebro) kom vi även nästa kväll. Där är så trevligt sjabbigt! Såhär ser det ut där:








Andra kvällen träffade vi nya bästisar där.





Vi försökte bryta oss in i det kungliga slottet. Det gick sådär.





På dagarna såg vi ut såhär:





Minnena från kvällen före var alltid påtagliga. Stinas fötter från hennes nattvandring,



mitt armband efter nattligt pölseätande i cykeltaxi,



och diverse restauranger.




Det var sorgligt att åka hem...



... men vi kommer tillbaka!



KOMMENTARER:

1. Bilder hutlöst snodda från Stinas Facebook.

2. Det här är ett, trots längden, kraftigt censurerat inlägg. Jag lyckades att inte nämna att fransmännen trodde att vi var halvsystrar på mammas sida, 22 och 25 år och att vår mamma var schizofren konstnär, Stinas pappa rik men kärlekslös och min pappa fattig men med ett gott hjärta och att vi var i Köpenhamn för att söka inspiration för vår konst. Och att jag och Stina under en särskilt lång nattpromenad mellan olika pubar hade ett låtsat syskongnabb (skavande fadersrelationer). Eller att vi drack ganska mycket pastis. Eller att Stina letade efter vårt hostel en hel natt med bara nederdelen av kartan där det bara står reklam. Det var ju tur att jag lyckades hålla inlägget på en någorlunda städad nivå.

Jag har tidigare nämnt mina roligaste Facebookvänner: Burk Ovali, Altezza Jay, Overcome Man (som, creepy nog, har en bild på mig som profilbild) och gänget. Nu tror jag att jag har fått en ny favorit!




Wael Aouichi! Från Tunisien! Härlig kille verkar han vara med, hänger mycket på stranden och så.

När min läkare direkt skrev ut det absolut starkaste penicillinet till mig i måndags blev jag glad. Nu skulle jag snabbt bli frisk! När jag lite senare insåg att jag skulle komma att må illa in på nästa vecka blev jag mindre glad. När jag ligger i soffan och vill spy, går in i badrummet och försöker spy utan att det går och jag mår motsatsen till mindre illa är jag inte glad alls.

Förr, för inte så länge sedan, brukade jag gå till Hemmakväll. Som en liten treat till mig själv efter en lång, jobbig dag gick jag till Hemmakväll. Stod länge bland hyllorna - ofta alldeles för länge eftersom jag brukade gå dit när jag mådde dåligt och var yr av huvudvärk och illamående av godislukten - och valde mellan olika, roliga omslag. En spännande film, inte för klyschig. En rolig, fast ingen komedi. Med ett djup, inte för sorglig. Det var förr.

Nu kan man titta i Hemmakvälls katalog som kommer på posten ibland för inspiration. Eller oftare: använda internet direkt. Väljer några filmer som verkar bra, kollar trailers på Youtube. Går in på Letmewatchthis och söker upp titeln. Jaha, den här hade fått fyra stjärnor av användarna och bra recensioner. Hittar en putlocker-länk med fem stjärnor av 30 votes och 1365 watches (dvd-kvalitet). Klickar fram, tar bort spamads som kommer upp i nya fönster. Playar, pausar. Putlocker brukar buffra fort men kollar Facebook eller jnytt först för säkerhets skull. Allt på tre minuter.

Det är bekvämt.
Det fungerar bra.
Men känslan är inte densamma.

Idag när jag är sjuk och inte så glad känns det lika sorgligt som när Megahertz butik i stan lade ner, för fy vad det var sorgligt. På Megahertz kunde jag spendera många timmar, bläddrandes bland skivorna och där kunde man upptäcka något nytt. Tack vare att det stod på rätt hylla och för att det fanns där. Min musiksmak hade inte varit lika bra eller bred om det inte hade varit för att man kunde bläddra sig fram efter något nytt och spännande i hyllorna.

Idag känns det lite sorgligt, det här. Att det fysiska försvinner. Att kunna ta och se på ett fodral. Men som sagt. Idag är jag sjuk och lite konstig.

1984/mental istid? Eller bara att skapa problem just för att där inga finns?

Jag saknar att gå till Hemmakväll. En gång i månaden, i alla fall, ska man väl kunna dra sig ner dit. Det blir mitt nya mål.

Det är morgon och jag är trött på livet: vila, äta penicillin, vila, äta, vila, äta penicillin, vila äta etc och går ut på balkongen. Det bästa med att bo på Österängen är att vi har en balkong på fjärde våningen och att på Österängen går det hela tiden runt folk, precis som i ett Sims-spel. På Österängen är folk utomhus hela tiden, cyklar, vandrar, bara står. Gamla människor samlas kring bänkarna. Barnen springer runt i sina skrik-lekar och cyklar och sparkcyklar. Tonåringarna, ja, detsamma som barnen fast med motor på sina fordon. Någon spelar hela tiden musik och några dansar och sjunger. Går man bara ut på balkongen myllrar simmarna där nere.

Fast går man för att hämta datorn för att försöka ta en alldeles för ljus och dålig cam-bild av spektaklet är simmarna som i ett vingslag putz weg, som vi säger på tyska. Det här är bara till för vissa.






First rule of the Sims Club, you don't talk about the Sims Club. Second rule of the S.... oh, shit.

Jag är tillbaka från Köpenhamn, har kommit hem till en kär gammal vän. Hej, Penicillin! Länge sedan sist, säkert flera månader. Vad gör mig äran denna gång? Nämen, halsfluss, alltså? Då känns ju allt som hemma!

Ursäkta mig. Jag har feber