Dagens: Cornelis Vreeswijk - Somliga går med trasiga skor
Önskar att jag var mindre sentimental och mer organiserad
Jag och Lina pratar om tidiga musikaliska influenser. Mina största musikkärlekar har i tur och ordning varit:
Queen
David Bowie
The Clash
Nirvana
The Eels
Marcy Playground
Nick Drake
The White Stripes
Blind Willie Johnson
Men det är bara de allra största besattheterna. De artister som man tog reda på allt om, såg suddiga intervjuer och konserter med och lyssnade på alla konstiga, gamla demos. Det finns så mycket mer. Jag minns hur jag dansade "break dance" (snurrade runt som en boll på knäna) i pappas vardagsrum till Kal P Dals Blåa Skor, Nationalteaterns Livet Är En Fest och Nirvanas MTV Unplugged In New York-album. Pappa måste verkligen ha spelat dem mycket för jag minns det tydligt och jag var 5. Jag minns hur jag satt i bilen efter ett antikvariatbesök utanför Stockholm och väntade på de vuxna med mina nyinköpta Lucky Luke-album och lyssnade på Little Lies med Fleetwood Mac i min freestyle och tänkte att det måste vara världens bästa låt. Jag minns hur min morfar gav mig en Ebba Grön-skiva och jag deppade till Mental Istid, att världen redan hade hunnit bli sådär kall och digitaliserad (jag var 10). Hur jag spelade The Clash på vinyl när vi bodde på Munkgatan och min kusin frågade vad det var för jazz. Min mammas glada 80-talspop. Hur pappa visade mig Pulp Fiction när jag egentligen fortfarande var alldeles för ung och att jag redan kunde hela soundtracket utantill.
Mest minns jag att jag var 5, dansade "break dance" till Kal P Dal och en underliggande doft av ostbågar.
Queen
David Bowie
The Clash
Nirvana
The Eels
Marcy Playground
Nick Drake
The White Stripes
Blind Willie Johnson
Men det är bara de allra största besattheterna. De artister som man tog reda på allt om, såg suddiga intervjuer och konserter med och lyssnade på alla konstiga, gamla demos. Det finns så mycket mer. Jag minns hur jag dansade "break dance" (snurrade runt som en boll på knäna) i pappas vardagsrum till Kal P Dals Blåa Skor, Nationalteaterns Livet Är En Fest och Nirvanas MTV Unplugged In New York-album. Pappa måste verkligen ha spelat dem mycket för jag minns det tydligt och jag var 5. Jag minns hur jag satt i bilen efter ett antikvariatbesök utanför Stockholm och väntade på de vuxna med mina nyinköpta Lucky Luke-album och lyssnade på Little Lies med Fleetwood Mac i min freestyle och tänkte att det måste vara världens bästa låt. Jag minns hur min morfar gav mig en Ebba Grön-skiva och jag deppade till Mental Istid, att världen redan hade hunnit bli sådär kall och digitaliserad (jag var 10). Hur jag spelade The Clash på vinyl när vi bodde på Munkgatan och min kusin frågade vad det var för jazz. Min mammas glada 80-talspop. Hur pappa visade mig Pulp Fiction när jag egentligen fortfarande var alldeles för ung och att jag redan kunde hela soundtracket utantill.
Mest minns jag att jag var 5, dansade "break dance" till Kal P Dal och en underliggande doft av ostbågar.
Dagens: The Kills - Future Starts Slow
The Kills har släppt ett nytt album (Blood Pressures)! Det är kul! Men. Är detta döden för the Dead Weather? Vad ska i så fall Jack White göra nu? Antagligen nåt bra. Wiiiee.
(Älskar att jag fick med fyra fetstilta saker i den korta texten ovanför.)
(Älskar att jag fick med fyra fetstilta saker i den korta texten ovanför.)
