Man vet att en dag inte kommer att bli bra om den börjar med att man, när man ska resa sig ur sängen och gå upp, slår pannan jättehårt mot betongväggen och måste ligga kvar i två timmar till för att man är yr. Hur lyckas man med det, undrar ni?

Man är jag.

Idag är jag glad! Jag och Stina har bokat en miniresa till Köpenhamn nästa vecka. Senast jag reste någonstans var... förra året och då kom jag inte heller längre än till Köpenhamn. Fast jag älskar Köpenhamn. Det är en så härligt avslappnad stämning där samtidigt som det är en storstad. Europa! Jag ska till Europa nästa vecka! Så idag är jag glad. Det kommer att bli så kul. Jag och Stina som värst när vi är ute är som två fjortistanter på crack.




Det här är inte en charmig bild (långt ifrån) men ni fattar grejen. Fast mest ska vi faktiskt turista!

Så kom dagen vi aldrig trodde skulle komma: Dagen då det norska språket slutade vara roligt. Under det första inslaget igår kunde man fortfarande inte låta bli att skratta lite grann, men ganska snart blev man tyst: hela dagen idag är ganska tyst. Och gråter man en skvätt är det knappast av skratt.

Jag skulle kunna skriva mycket mer men den här dagen handlar inte om mig.

Det här vädret. Det här kvava och äckliga pre-åskvädret, jag står inte ut! Vi bor vid Vättern, här är kallt och blåsigt men det är fan inte SVALT. Jag vill ha varmt men svalt och friskt, inte blåsigt och jävligt kvavt.

Jag brukar inte svära så mycket i bloggen längre och nu gör jag det över vädret. Men föfan.

TA MIG TILL HAVET! DÄR MAN KAN ANDAS OCH TÄNKA OCH HUVET KÄNNS BRA!

Kollar på gamla bilder som finns på mammas dator och jag blir så SJUKT sugen på maskerad! Alla mina jag blir sjukt sugna på maskerad! Mentalpatienten utan minne, den ryska, alkoholiserade horan Svetlana och Jigsaw.

Jag har faktiskt en finfin pumpadräkt hemma i garderoben som vill komma ut.

Missförstå mig inte, jag älskar katter. ÄLSKAR katter! Men det är för många här hos mamma. Det ser fan äckligt ut. Ett myller. Se så många de är! Nästan som insekter. Myller. Blä.

Här sitter man en vanlig måndagkväll och undviker att städa och "ja vad kul att kolla på vimmelbilder och på alla töntar som ställer upp på vimmelbilder" och sedan "hoppsan! Där var visst jag."

Och inte var det en charmig bild heller. Det hade nästan känts liiite mer okej om det var en charmig bild, typ en där min arm inte ser ut att vara en meter bred.

Note to self: VAR ICKE MED PÅ VIMMELBILDER! OAVSETT HUR KUL DET VERKAR JUST DÅ.



Dessutom röker jag på bilden. Usch och fy skäms.

Jag är trött på gröna myrdosor. Jag tror att de förföljer mig. I min skrubb på Dalvik hade jag en grön myrdosa och på Hundfiket finns det en grön myrdosa. Idag när jag och Lina åt på Liban Deli och jag gick in på deras toalett låg där en grön myrdosa. Missförstå mig rätt, jag är inte galen! Eller, för den delen, har exekutiva funktionshinder som Gabbi hittat på. Jag är bara trött på gröna myrdosor.

Gästbloggning av Gabriella:


Heeeej alla Linneas trogna läsare, sitter just nu i Linneas och Linas vardagsrum när jag skriver detta... Säger bara en sak, dessa tjejer är i STOOORT behov av HJÄÄÄLP, dom har som vi inom psykriatrin säger, exekutiva funktionshinder, hahah

dvs problem att skapa struktur i vardagen eller ta itu med det som hör det vardagliga till, planering... STÄÄÄD, hjäälp asså, har aldrig sett något liknande, det är glas överallt, kläder på hela golven, man får liksom hoppa fram för att inte kliva på någonting, gamla matrester i köket, diskor i drivor, gamla kastruller med något jag inte vill veta i, flugor som bygger bo i de gamla resterna,, IIEEEUUHWWW,  boendestöd hade varit något för girlsen ;)


men det är ändå lika härligt att träffa dessa trevliga tjejer, hade världens pissdag idag så när Linnea erbjöd cigg och alkoholskväll på österängen tackade jag inte nej om man säger så ;) hihihi, livet är göttt,

det var väl allt för denna gång, vi hörs snart igen biatcheeesss, xoxo / Gabriella den Sexuella.

står Expressen för.

 

 

Nattlinne igen. Jag tänker, att så länge jag har nattlinnet på mig behöver jag inte ta tag i allt: städa, pengar, lägenhet etc. Så jag har på mig nattlinnet.

Fast jag börjar bli hungrig. Och jag behöver duscha. Men en liten stund till är jag i nattlinne-zonen.

LINA VAR ÄR DU?!




Vi skulle ju ha filmkväll, ju!

Äter jox i nattlinne och glasögon och kollar på Weeds. Tappar gaffeln som åker in under soffan. Sträcker in armen efter gaffeln och hittar ett puder, ett nagellack och en strumpa. Hämtar en ny gaffel.





jox = "typ mat" ihopslängt av diverse konserver och smulor som mättar mer än det smakar och kostar strax över ingenting

nattlinne = underskattat plagg

Ville bara säga att jag är bäst. Tjo.

Mitt huvud är inte okej idag. Mitt huvud är inte okej idag för jag drack inget vatten igår. Precis innan jag skulle gå hemifrån igårkväll ringde min mamma:

Jag: Buhu, jag vill inte dricka vatten, jag vill dricka öl men jag har inga pengar etc etc gnäll.
Mamma: Ta en öl ska du se att det löser sig i morgon, hjärtat.
Jag: Men?!
Mamma: Eh. Dra på lite läppstift och gå till Velvet annars.
Jag: Mamma, jag ska berätta för alla vilket dåligt föredöme du är.
Mamma: Hehe.

Idag har jag och George (som känner sig så hedrad över en omnämning att jag måste blogga om dagen bara för det) lekt turister, med karta och Jönköpingsguiden i högsta hugg. Kollat på fina, gamla träbyggnader och sånt. Stadsarkivets öppna utställning. Sverigedemokraternas Ungdomsförbund höll någon slags demonstration nere på stan. Fast ingen slogs, så det var tråkigt att kolla på. Sedan schtekte vi i min soffa. Vi är ganska schtekiga. Nu ska jag till Bongo och dricka vatten. Idag skriver jag lika långa meningar som en sexåring.

Denna gången kanske jag ska släppa fram mer tant. Jag har bloggat massor av gånger i många år. Slutat och alltid börjat igen. Det är som med alkoholism: en gång alkis, alltid alkis. Även om du för tillfället är nykter. Jag är bloggare. Även när jag dricker alkohol. Jag har bloggat om mig själv, om samhället och om musik. Oftast med humor men inte alltid. Så till denna gången, bloggare igen - icke nykter sådan längre -, kanske jag ska släppa fram mer tant.

Jag är en tant. Jag gillar böcker och att sy. Att kolla på långa, sega dokumentärer om folk i andra länder och att spela klassisk musik på pianot. Jag gillar poesi och rosor och körsbärsträd. Jag gillar att sitta bredvid en ankdamm och att ordna kalas. Jag är en tant och en mamma. Nu har jag inga "barn" längre, bara ibland, så jag får nöja mig med att irritera Lina. Hon kanske inte äter ordentligt eller klär sig tillräckligt varmt om jag inte har koll, liksom. Lika bra att ha koll.

Denna gången, denna nya period i min bloggoholism, kanske jag ska släppa fram mer tant. Mer neurotisk tant som gillar att diskutera böcker.

Eller så skiter vi i det och koncentrerar oss på bilder där jag ser snygg ut och dricker tequila. Jag gillar tequila med.

Jag storstädar idag. Eller, i alla fall, jag skulle storstäda idag. Sedan insåg jag att vi inte har något kaffe. Nu har jag kämpat med disken i en timme och dricker något som är typ cappuccino. Lägg märke till ordvalet "typ". Jag vill inte dricka pulvercappuccino, jag vill ha riktigt kaffe! Här hos mig och Lina är kaffet heligt. Det är svart och starkt och inte en droppe går till spillo. Gärna får det ha stått på en stund och gärna får det vara bränt. Finns det kaffe kvar i kannan mikrar man det. Även om det är från kvällen före.

Ett tag försökte vi sluta dricka kaffe för att spara pengar och drack vitaminbrus istället. Det gick. I några dagar.

Alltså: jag behöver kaffe. Väldigt mycket behöver jag kaffe. Min städning kommer annars att ta många och långa dagar.

Det vill jag inte.

Jag vill ha pengar. Jag vill klippa och färga håret. Jag vill åka på en resa. Jag vill vinna en trisslott på tidningens korsord och vinna tio miljoner på den. Men ännu mer vill jag fan ha kaffe.

Jag vet att jag har varit borta länge. Därför kommer jag här med en försoningspresent! Ett ocensurerat bildspel från min webcam sedan ett år tillbaka!

Ja. Ta det för vad det är och älska mig sedan förbehållslöst.

Jag tror att den här bloggen lever igen. Jag tror det. Att sluta blogga är svårare än att, typ, sluta dricka vin. Scribo, ergo sum. Jag skriver, alltså finns jag. Fast, om ingen läser..? Det är som den där fjantiga filosofiska frågan - om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det då? Fjanteri. Om ett träd står i skogen och ingen ser det, finns det då ens? Eller är det osynligt?

Sånt gör mig trött. För det är klart att det inte finns. Inget finns. Allt är bara påhitt i min hjärna.

Nej. Ni behöver inte oroa er. Jag är inte helt psyko, inte än. Jag är bara uttråkad.

Den bok som låg närmast min säng igår när jag skulle sova var en diktbok. Den här har Wilhelm von Braun skrivit:




För att citera George har ni antagligen saknat mig som tjockisen saknar tårta.